Reflektioner kring primärvalsräjset hittils

Debatten i Texas blev oväntat mjäkig och lam. Blev en aning besviken faktiskt, både på Hillary (som jag hade en del förväntningar på i förväg) och Barack. HRC´s egentliga chans att ta sig in i det stora räjset, samt att ytterligare öka distansen i Texas-Ohio, var att sätta dit Barack ordentligt. Som jag ser det så tog hon dock inte chansen; hon var den bättre debattören men inte med mycket. Genom ett trött och ganska hakigt framförande gav Obama henne en i mina ögon bra möjlighet att glänsa. Nu blev det emellertid inte så; jag tänkte därför bolla lite med min syn på varför det inte blev så och vad som kommer att hända fram över.

På ett sätt är faktiskt fru Clintons kampanj den roligaste att reflektera kring; för två år sen var hon den självklara kandidaten i 2008 års val. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”skönt med en demokrat som president igen, världen behöver lite återhämtning”. Samtidigt var jag en smula orsäker på min inställning till Hillary själv; dock så lutade jag klart åt det positiva hållet, särskilt som mina tankar om Bill var höga (dock inte tillräckligt höga för att när chansen gavs, att till ett bra pris, köpa hans tegelsten till memoar (som saknar ordentlig innehållsförteckning)).

Undra vad Hillary själv tänkte i det läget? Ju mer tiden nu fortskrider så tycker jag mig våga på en liten gissning till svaret på den frågan (så här två år efteråt). Hennes kampanj började som en kampanj ska. Att hon sen förlorade Iowa handlade helt, i min mening, om hennes personlighet (den gick helt enkelt inte hem hos väljarna när dessa, under en längre tid, fick en se henne jämte de två karismatiska herrarna Obama och Edwards). Efter denna floppiga tredjeplats i Iowa, så rullade den amerikanska mediecirkusen igång på allvar. Man kunde redan här se tendenser till det som Saturday Night Live senare valde att göra satir på; hur media verkar gilla att lysa lite extra på Obama när det går bra för honom (huruvidare så är fallet kan man diskutera, det kan ju bara bero på hans rockstar appeal eller att han helt enkelt är bättre och hence framstår som ”favorit”)

Helt plötsligt var Obama favoriten och för första gången var Hillary i underläge. En del mediaapor diskuterade faktiskt till och med i fall Hillary skulle hoppa av efter vad som väntades bli en förlust, och antagligen en ganska stor sådan, i New Hampshire. Fear not verkar dock paret Clinton ha sagt, ty än hade de trick, om man nu väljer att se det så, uppstoppade i skjortarmen (Bill är ju faktiskt ”the comeback kid”). New Hampshire vanns (som jag ser det pga. de berömda tårarna) och Hillary var åter inne i räjset på allvar.

Nu var det dock på riktigt allvar för Hillary, hon hade förmodligen väntat sig att vinna dessa stater, hennes strategi verkar ha utgått från det. Stora resurser hade lagts ner här och en stor organisation byggts upp. Det var alltså egentligen livsviktigt att åtminstonde gå ur startstriderna med ett halvbra resultat och en okränkt image av frontspringare. Så blev det som jag ser det inte. Kampanjen hade nu finsiellt en begränsad tid att vända folktrycket för att kunna skapa resurs-insuget som behövs för att vinna ett primärval av denna cirkuskaliber. Betoning verkar nu först ha lagts på att vinna många och stora delstater, alltså inklusiva Michigan och Florida. Vilka försvisso vanns, men det verkar inte ha gett det momentum som behövdes för att skapa resurs-insuget. Att Obama sen vann South Carolina stort och dessförinnan lyckats, trots förslust i röstantal, vinna flest delegater från Nevada gjorde att han uppehöll sin rockstars-status och kunde dra in mycket större summor pengar än henne och fick en fördel inför super-tisdagen, det som skulle bli avgörandet.

I mina ögon hade Barack vinsten framför sig här, men lyckades inte. Han floppade bort en tidig seger. Han hade behövt ta Californien och få bättre siffror i New York, New Jersey och Massachussets.

Hillary lånade nu sin kampanj pengar för att rädda ett redan sjunkande skepp, men vad hjälpte det när hon från början hade en strategi att starta hårt i småstaterna och vinna snabbt. Hon hade ingen organisation och tydligen inte kapaciteten att bygga den efter hand som räjset gled vidare. Det hade tydligen Barack och min gissning är att hans kampanjs strategi redan från början var inriktad på detta (skulle han ha en chans att vinna, så skulle det vara efter ett långt race; han trodde aldrig att han skulle ha en chans att slå henne redan efter småstaterna i början). Kampanjchefer byttes nu på löpande band, attack-taktiker provades från alla håll, men inget hjälpte för Hilary (det enda det gjorde som jag ser det var att kasta ljus över, för väljarna, hur långt hon var beredd att gå för att vinna och jag tycker man har sett endel obehagliga sidor av henne; vilket, om man ska tro John Stuart Mill, bara är bra).

Så, alltså, nu när slutet verkar nalkas (man skall ju aldrig säga aldrig) så kommer Baracks vinst att bero på 1.) en strategi som passade utvecklingen av räjset, 2.) en karisma som tilltalar mer i det publika ljuset och 3.) en kampanjorganisation som smällter in och anpassar sig mycket snabbare och bättre till tidens förhållande (vilkens viktigaste segerbidrag varit indragandet av enorma ekonomiska resurser).

Slutligen, för att återkomma till inledningen på denna post och tidigare poster; debatterna verkar vara Baracks stora svaghet, hon hade små chanser att påverka de avgörande faktorerna i räjset genom att krossa honom i denna deltävling. Hade hon gjort detta hade hon sänkt hans karisma avsevärt och hon hade skaffat sig ett finansiellt bättre läge. Debatten i Ohio blev i mina ögon ett tecken på att med tiden kommer Obama att kunna försvara sig mycket bättre, även inom detta fält; det enda fältet som kan vara en risk mot att demokraterna inte återkommer till pennsylvania avenue 2009.