Ett mer självständigt och aktivt FN, tack!

(Återkommer med en debatt-artikel vid senare tillfälle)

Påsk!

Nu går vi in mot påskveckan; åtminstone den vecka som jag ser som påskveckan (vissa individer försöker övertyga mig om att näst-nästa vecka är påskveckan - icke!). Ska ta strax ta mig mot Ljungby för en lugn helg med förhoppningsvis en del plugg (även om allt empiriskt underlag talar för att det kommer bli väldigt lite av den varan när jag är där).

Sen hoppas jag på att införskaffa mig en billig auktions-biljett av SJ via Tradera så att jag kan ta mig upp till Stockholm nån gång under söndag-tisdag för att kunna möta upp Stephanie. Skall bli riktigt trevligt med ett par dagar där, få umgås lite och samtidigt, nog, hinna med att plugga en hel del med (förhoppningsvis har stads-biblioteket där viss kurslitteratur som jag eftersträvar).

Sen kommer det åter att bära av hem mot Ljungby igen under torsdagen eller fredagen i syfte att spela 24timmars (lokal innebandy-turnering på småplan). Skall försöka återkomma till bloggen med lite bilder från detta evenemang (har ni, kära läsare, tur kanske jag även lyckas fånga ett av mina återkommande självmål på bild!).

Så, sayonara (eller något liknande rätt stavat Japanskt ord) Kalmar, see you again on monday!

Två korta funderingar

1) Varför måste samhället alltid vara så rationellt; eller åtminstone det politiskt planerade och gemensamma samhället? Varför kan det inte vara så att staten bygger ett stålverk i Jämtland och stödjer det ekonomiskt om man så vill? Även fast det går ekonomiskt sett minus? Under dem förutsättningarna att en klar majoritet vill ha ett stålverk där, fast det går minus, på grund av emotionella skäl så är det väl inget fel i det? Man bygger ju oftast inte en fontän i sin egen bakgård bara för att det är rationellt och inkomstbringande; man gör ju det för att det eventuellt är vackert och något man på en emotionell nivå vill ha.

2) Mill´s pläderande för yttrandefrihet är genial; men va f*n, han har ju missat en grej. Som det nu är i vissa politiska klimat, så räcker det att någon "politiker" ropar ett skäls-ord tillräckligt många gånger för de voterande till slut skall ta åt sig av detta och ändra sin ställning. Om man ska vara väldigt cynisk så känns det inte längre som att det spelar någon roll hur rationellt resonemanget är och hur välformulerade argumenten är; i det långa loppet så vinner alltid den som pekar finger och skrattar.

Eller?

För demokratins skull; Michigans och Floridas primärval måste räknas

Ända sedan hösten och vintern förra året har debatten rungat stark. Ska Michigan och Florida få skicka delegater till det demokratiska partiets beslutande kongress? Grunden för frågan var att dessa två staters egna lagstiftande församlingar beslutade att flytta fram sina egna primärval och därmed också preliminärt ändra ordning för hela den nationella voteringsrundan för de demokratiska nomineringskandidaterna. Svaret från det demokratiska partiets nationalkommité blev att utesluta deras kandidater från nationalkongressen och därmed också ignorera alla dess väljares rätt att rösta i den demokratiska processen. Frågan löstes inte innan valen skedde, partiet hoppades på att en kandidat skulle bli så överlägsen att dessa röster ändå inte hade påverkat den totala utgången av valet. Nu blev det emellertid inte så heller. Hillary, som vann bägge valen, kräver att de ska räknas utan någon kompromiss med omvotering. Barack, som inte ställde upp i ena och inte kampanjade i den andra, vill absolut inte låta dessa val räknas eftesom det radikalt skulle ändra hans situation. Så, hur skall denna röra lösas?

Hela problemet består i att ”the DNC” (the democratic national committé) försöker konstruera en valsituation där små stater (som i största möjliga mån skall vara representativa för den nationella demografin) får rösta först i syfte att hastigt skaffa fram en vinnarkandidat som kan ena partiet inför valet i november. Detta är, måhända i gott syfte, totalt odemokratiskt eftersom det genom att säga till medborgare över hela landet; du har samma demografiska grund som denna människa, därför kan hon/han rösta åt dig. Din röst är inte unik. Detta är något som bittert har irriterat många stater vilket nu alltså ledde till dessa åtgärder. I en demokrati som den ser ut i västvärlden i dag är det ett fullständigt normalt och eftersträvansvärt fenomen att människor försöker påverka sin situation och göra sin röst hörd. Det demokratiska systemet kräver det. Att utesluta människor lamslår det demokratiska systemet och framhäver auktoritära element som ofta genom demokratins historia varit symtom på sjukdomar i systemet. Dessa val måste helt enkelt räknas för att i första hand ge alla människor i USA deras demokratiska rätt till en röst; i andra hand för att visa att demokratiska handlingar faktiskt har effekt i ett liberalt demokratiskt samhälle; och i tredje hand för att motverka element i systemet som inte är demokratiska och som nu alltså fått sitt utlopp.

Motståndare mot att dessa staters nomineringsval skall räknas hävdar att de inte kan räknas därför att Barack, och många andra kandidater (som det dåvarande läget fortfarande var med i leken), inte ens ställde upp i Michigan och att det inte förekom något kampanjande i Florida. Helt enkelt därför att ”the DNC´s” beslut redan aktivt och praktiskt påverkat det demokratiska förloppet så mycket att det inte längre var demorkatiskt att låta dessa val ha sin gilla verkan. Att nu låta dessa få sina röster hörda, vore i dessa människors ögon, att vara mer odemokratiska och att försöka lappa ihop ett problem som skapats i ett annat läge och som måste ha en annan sorts lösning.

Detta är inte rätt, det är inte Michigans eller Floridas problem att det nationella partiet inte fungerar demokratiskt; de har gjort sina röster hörda och varje människa skall ha en röst, punkt. Att sedan ett antal kandidater, med dem den nu mera ledande kandidaten, inte ställer upp i det ena valet och inte kampanjar i det andra valet kan inte vara annat än deras egen sak. Var röstberättigad gör sin röst efter eget tycke och kunskap vid ett givit tillfälle och det är deras rätt att göra så. Att inte komma ut med sitt politiska program som man vill genomföra med hjälp av de röstberättigade måste vara varje kandidats eget problem. Demokratisk förändringsprocess går ut på debatt och diskussion där en sida ger argument för sin sak för att den andra skall ge sin röst till denna förändring. Har man inte varit tillräcklig i denna argumentation så har man inte skäl till förändring. Att ”the DNC” aktivt påverkar valet genom att ha full makt över beslutandeprocessen visar bara att det inte är lätt att genomföra demokratiska processer i icke demokratiska organisationer. Det enda rätta är att gå tillbaka och göra det som var rätt från början, sluta upp med påverkan på den demokratiska processen och gå in och detaljstyra, det blir bara mer och mer fel.

Detta fiasko, med mikrostyrning och där stora delar av processen sker med odemokratiska eller semi-demokratiska medel, som till exempel de så kallade superdelegaterrna, är farligt för den demokratiska processen och det skadar de voterandes förtroende för valsystemet; något som för första gången på mycket länge har gett mycket positiva siffror på deltagandet i sagda process. Att inte låta valet få en riktig demokratisk process vore att på ett mycket negativt sätt motverka den demokratiska utveckling som behövs och som kontinurligt pågår i alla demokratiska länder. Låt oss inte fall tillbaka i gamla fällor; låt oss falla framåt i en utveckling mot deltagande, debatt och öppenhet. Låt friheten att påverka och delta existera!

Vart går gränsen för smutspratandet och det negativa kampanjandet?

Såg för en tid sen ett HARDtalk-avsnitt där en av Obama´s rådgivare (Samantha Power) var dagens interjuvade. Intrycket man fick av henne var intellektuell och framåt; en person som verkade komplettera Obama precis där han behövde det (foreign policy).

Eftersom man på senare sett mer och mer av Obama´s mindre bra egenskaper så var det riktigt trevligt att bli återförsäkrad om att det fanns människor bakom jippot som var intellektuella och stödde upp.

Sen idag läser jag denna artiklen. Hon har alltså nu avgått. Tydligen har hon i en interjuv med en brittisk tidning kallat Hillary för ett "monster".

Detta fick mig att fundera lite kring vad som borde vara acceptabelt klimat i en kampanj som är inne i sin mest intesiva period. Monster-kommenteraren saknar här kontext över huvud taget vilket utesluter vidare laborering över detta. Dock, om vi tar ordet monster ur sin kontext och bara slänger det på Hillary; ja då måste det väl ändå vara skäl för en avgång.

Tänkte att jag vill slänga ut frågan till diskussion; vad tycker ni? Vart går gränsen och hur drar man en gräns egentligen?

Man kan ju jämföra med svensk politik; den så härliga härliga omformuleringen av grön-vänster-sammarbetet till "vänster-kartellen" av alliansen i senaste valrörelsen t.ex.! Sen kan man ju även gå tillbaka till USA för att där hitta oerhörda mängder av dessa negativa spins; några exempel är ju fransosifieringen av Kerry i förra valet och den tillhörande beskrivning av fransoser som veka etc. (främst av fox men utan klagomål från det republikanska partiet); eller årets val där man lite då och då sätter spin på att Obama skulle vara muslim (vilket också beskriver muslimer på ett negativt sätt) och vissa individer gärna trycker på hans mellannamn (Hussein) i syfte att försvaga honom i den amerikanska allmänhetens ögon.

Så återigen, vart tycker ni att gränsen går?

Christian versus Islamic consveratism

I was just reading Madeleine Albrights memoirs when I got to a part were she talks about the rule of the Taliban and the development of Afghanistan after the end of the Soviet occupation. She describes in one strip the Taliban like this:

"They were cultural imperialists, determined to impose their primitive percepts upon their countrymen -and women. They deprived their citizens of basic freedoms, prevented a generation of afghan girls from attending school, and drove a significant fraction of Afghan women into clinical depression, physical breakdown, even suicide."

All, in my view, horribly true and a problem on all our consciences as long as we do not do enough to liberate all humans.

Though, this argument was later taken over by George W. Bush in 2001 after the september 11 attacks, and was used as a later reason of attack/occupation on Afghanistan. The problem comes for me when I view George W. Bush himself; a leader of the extreme American Christian conservatives. Some of their views is that homosexuals should not be allowed to marry (some even think they need therapy or to be indoctrinated in the Christian fate). Now, this is views that on a large scale retracts the rights of homosexuals and that drives them into dispare and depression.

My only point here is that if you draw the similarity's to the end; is this then not the same? Does not the conservatives criticizes their own actions?

Kinas miltärbudget

Uttalande från amerikanska utrikesdepartementet, från Pentagon och inslag i olika medier fördömer nu Kinas ökade anslag till dess försvarsbudget, eller rättare till dess försvarsdepartements budget vilket till stor del kan skilja i hur och till vad kapitalet nyttjas.

Tydligen skall budgeten öka med 17,6 procent, enligt DN och CNN, vilket inte är så konstigt i ett land vars ekonomi växer så det knakar (upp till 10 procentenheter vissa år), där försvaret är en av de absolut största arbetsgivarna. Löner stiger ju självklart med ekonomisk utveckling.

Att sedan EU har i sina mål att öka försvarsugifterna bland medlemsländerna samt att verka för försvarsteknisk utveckling är tydligen en annan sak. Att USA ökar sin budget från långt över 400 miljarder dollar till över 600(!) miljarder dollar (en ökning väl i linje med de där 17,6 procenten) är tydligen en annan sak. Att Kina mer i undantagsfall än som regel följer sin imperialism med militär makt (vilket man inte kan säga om USA) är tydligen en annan sak.

Visst, det är inte bra att ett land som i grund och botten fortfarande är så fattigt och som fortfarande har problem med demokrati och mänskliga rättigheter inte satsar mer på att göra det bättre för gemene man. Men vänta, har inte till exempel USA också problem med hälsa och vård för allmänheten? Har inte USA också problem med mänskliga rättigheter? Har något svagt minne av att en lag som ger CIA rättigheter till viss tortyr är på väg genom det amerikanska lagstifande systemet...

Sverige erkänner Kosovo

Reinfeldt och Bildt går idag ut med att Sverige, efter möte i utrikesnämden kommer officiellt att erkänna Kosovo som en självständig stat.

Det är för tidigt, det har skett alldeles för lite offentlig diskussion och det är ett led i invanda politiska mönster som leder till frågor om Sverige och svenska politiker agerar på ett överhuvudtaget självständigt sett. Öst mot Väst; Sveriges attityd och ställningstagande i frågor som rör Öst-Väst; är väldigt bekymmersam.

Att det sen sker efter möte i en nämd som är den sista som lever kvar i de historiska svenska statssystemet, där kungen fortfarande är ständig ordförande och därmed visst inflytande, är oroväckande (och det säger jag, som övertygad rojalist).

Jag blir bara mer och mer cynisk...

Tankar kring Kosovo

Försöker fortfarande avgöra vad jag egentligen tycker angående Kosovo, och huruvidare Sverige skall erkänna denna politiska entitet eller inte. Jag har kommit så långt så att jag vet att jag tycker att det inte spelar någon roll vad jag egentligen tycker om att den kulturella grupperingen skall ha en stat eller inte. Däremot är frågan om erkännandet en annan sak.

Ett par frågor:

1.) Om realiteten är sådan att ett område befolkas av en kulturell gruppering som de facto har makten (vilket albanerna i Kosovo iofs inte besitter). Vad är det då för mening att hålla fast vid några band som inte finns?
2.) Om man då är beredd att ge kulturella rättigheter och viss kulturell autonomi till ett en viss grupp. Är det inte då så att det enda man egentligen gör är att förändra den politiska och lagmässiga relationen samtidigt som man erkänner en kulturell skillnad som alltid funnits där?
- Vad är då skillnaden, egentligen, på att ta steget och skapa två stater, och ohindrat låta de kulturella banden utbytas under vänskapliga och fredliga former.
3.) Varför ser man så tydligt att historiska relationer spelar roll i sammanhanget? Det känns som att detta bara den senaste av otaliga bråk mellan den pan-slaviska världen i öst och den västerländska i väst. Ryssland tar till exempel en sida, väst tar en annan, det känns som att sakfrågan inte ens spelat någon roll i grund och botten. Blir man inte cynisk?

Dessa frågor har väl självklara svar antar jag, i alla fall om man frågar de flesta. För mig känns det ändå som något som jag behöver fundera över för att själv kunna finna ett svar på vad jag egentligen tycker, på riktigt.

Reflektioner kring primärvalsräjset hittils

Debatten i Texas blev oväntat mjäkig och lam. Blev en aning besviken faktiskt, både på Hillary (som jag hade en del förväntningar på i förväg) och Barack. HRC´s egentliga chans att ta sig in i det stora räjset, samt att ytterligare öka distansen i Texas-Ohio, var att sätta dit Barack ordentligt. Som jag ser det så tog hon dock inte chansen; hon var den bättre debattören men inte med mycket. Genom ett trött och ganska hakigt framförande gav Obama henne en i mina ögon bra möjlighet att glänsa. Nu blev det emellertid inte så; jag tänkte därför bolla lite med min syn på varför det inte blev så och vad som kommer att hända fram över.

På ett sätt är faktiskt fru Clintons kampanj den roligaste att reflektera kring; för två år sen var hon den självklara kandidaten i 2008 års val. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”skönt med en demokrat som president igen, världen behöver lite återhämtning”. Samtidigt var jag en smula orsäker på min inställning till Hillary själv; dock så lutade jag klart åt det positiva hållet, särskilt som mina tankar om Bill var höga (dock inte tillräckligt höga för att när chansen gavs, att till ett bra pris, köpa hans tegelsten till memoar (som saknar ordentlig innehållsförteckning)).

Undra vad Hillary själv tänkte i det läget? Ju mer tiden nu fortskrider så tycker jag mig våga på en liten gissning till svaret på den frågan (så här två år efteråt). Hennes kampanj började som en kampanj ska. Att hon sen förlorade Iowa handlade helt, i min mening, om hennes personlighet (den gick helt enkelt inte hem hos väljarna när dessa, under en längre tid, fick en se henne jämte de två karismatiska herrarna Obama och Edwards). Efter denna floppiga tredjeplats i Iowa, så rullade den amerikanska mediecirkusen igång på allvar. Man kunde redan här se tendenser till det som Saturday Night Live senare valde att göra satir på; hur media verkar gilla att lysa lite extra på Obama när det går bra för honom (huruvidare så är fallet kan man diskutera, det kan ju bara bero på hans rockstar appeal eller att han helt enkelt är bättre och hence framstår som ”favorit”)

Helt plötsligt var Obama favoriten och för första gången var Hillary i underläge. En del mediaapor diskuterade faktiskt till och med i fall Hillary skulle hoppa av efter vad som väntades bli en förlust, och antagligen en ganska stor sådan, i New Hampshire. Fear not verkar dock paret Clinton ha sagt, ty än hade de trick, om man nu väljer att se det så, uppstoppade i skjortarmen (Bill är ju faktiskt ”the comeback kid”). New Hampshire vanns (som jag ser det pga. de berömda tårarna) och Hillary var åter inne i räjset på allvar.

Nu var det dock på riktigt allvar för Hillary, hon hade förmodligen väntat sig att vinna dessa stater, hennes strategi verkar ha utgått från det. Stora resurser hade lagts ner här och en stor organisation byggts upp. Det var alltså egentligen livsviktigt att åtminstonde gå ur startstriderna med ett halvbra resultat och en okränkt image av frontspringare. Så blev det som jag ser det inte. Kampanjen hade nu finsiellt en begränsad tid att vända folktrycket för att kunna skapa resurs-insuget som behövs för att vinna ett primärval av denna cirkuskaliber. Betoning verkar nu först ha lagts på att vinna många och stora delstater, alltså inklusiva Michigan och Florida. Vilka försvisso vanns, men det verkar inte ha gett det momentum som behövdes för att skapa resurs-insuget. Att Obama sen vann South Carolina stort och dessförinnan lyckats, trots förslust i röstantal, vinna flest delegater från Nevada gjorde att han uppehöll sin rockstars-status och kunde dra in mycket större summor pengar än henne och fick en fördel inför super-tisdagen, det som skulle bli avgörandet.

I mina ögon hade Barack vinsten framför sig här, men lyckades inte. Han floppade bort en tidig seger. Han hade behövt ta Californien och få bättre siffror i New York, New Jersey och Massachussets.

Hillary lånade nu sin kampanj pengar för att rädda ett redan sjunkande skepp, men vad hjälpte det när hon från början hade en strategi att starta hårt i småstaterna och vinna snabbt. Hon hade ingen organisation och tydligen inte kapaciteten att bygga den efter hand som räjset gled vidare. Det hade tydligen Barack och min gissning är att hans kampanjs strategi redan från början var inriktad på detta (skulle han ha en chans att vinna, så skulle det vara efter ett långt race; han trodde aldrig att han skulle ha en chans att slå henne redan efter småstaterna i början). Kampanjchefer byttes nu på löpande band, attack-taktiker provades från alla håll, men inget hjälpte för Hilary (det enda det gjorde som jag ser det var att kasta ljus över, för väljarna, hur långt hon var beredd att gå för att vinna och jag tycker man har sett endel obehagliga sidor av henne; vilket, om man ska tro John Stuart Mill, bara är bra).

Så, alltså, nu när slutet verkar nalkas (man skall ju aldrig säga aldrig) så kommer Baracks vinst att bero på 1.) en strategi som passade utvecklingen av räjset, 2.) en karisma som tilltalar mer i det publika ljuset och 3.) en kampanjorganisation som smällter in och anpassar sig mycket snabbare och bättre till tidens förhållande (vilkens viktigaste segerbidrag varit indragandet av enorma ekonomiska resurser).

Slutligen, för att återkomma till inledningen på denna post och tidigare poster; debatterna verkar vara Baracks stora svaghet, hon hade små chanser att påverka de avgörande faktorerna i räjset genom att krossa honom i denna deltävling. Hade hon gjort detta hade hon sänkt hans karisma avsevärt och hon hade skaffat sig ett finansiellt bättre läge. Debatten i Ohio blev i mina ögon ett tecken på att med tiden kommer Obama att kunna försvara sig mycket bättre, även inom detta fält; det enda fältet som kan vara en risk mot att demokraterna inte återkommer till pennsylvania avenue 2009.